My Image
 

Mobbing, pennalism, kränkning, trakasseri, eller översitteri i största allmänhet, orden är många men ett har de gemensamt. Det finns alltid offer och förövare. Många kloka har diskuterat vem som blir offer vem som blir förövare, utan att egentligen med säkerhet kunna säga vad som styr. Samma person som i en miljö är förövare, kan i en annan vara offer. Är det omständigheterna som positionerar oss? Eller hur kommer det sig? Personligen vägrar jag tro att människor föds elaka.

Det kanske inte ens är nödvändigt att teoretiskt ha alla pusselbitar för att förstå att ett litet fåtal människor väljer att ställa sig utanför gemenskapen om de inte tvingas eller måste. Alla vill få en klapp på axeln, ett uppmuntrande ord, ett vänligt leende. Alla vill synas och går det inte på ena sättet går det kanske på det andra. Syns du inte finns du inte. Man brukar också säga ”att som de vuxna sjunger trallar de små”. D.v.s. har man mött ett beteende som barn kan det i värsta fall bli ens eget senare. Därmed inte sagt att det inte går att förändra.

Absolutionsmetoden är framåtsyftande och strävar inte efter att göra upp med det förflutna, utan försöker förändra beteendet framgent. Att kognitivt skapa nya reaktioner på ett tidigare reaktionsmönster och bygga nya associationer från gamla triggerpunkter. Metoden handlar om att visa nyttan av ett positivt beteende som leder till goda relationer och ett solidariskt innanförskap. Arbetet sker i workshopform med kontinuerlig dialog mellan samtalsledaren och gruppen/grupperna. Den bygger på det icke-dömande samtalet och solidaritet, samt rigorös tidsplanering. Jag har tillämpat metoden framgångsrikt många gånger. Även om jag känt till hela bakgrunden har ämnet mobbing aldrig diskuterats, utan bara kommenterats i sammanfattningen.

Det som har hänt har hänt, men om det aldrig mera händer, har det aldrig hänt. Absolution.

https://friends.se/fakta-forskning/om-mobbning/statistik-om-mobbning/