Att bli en förebild som förebildar

06/02/2018

Samuel Engelhardt

My Image
Under hela livet söker vi på något sätt efter vem vi är. Alla har vi olika förutsättningar och vår utgångspunkt är vi själva och den kontext vi lever i. Har vi levande drömmar är vi lyckligt lottade.

Som de vuxna sjunger, nynnar de små. Majoriteten av alla barn och unga lär sig per automatik genom att pröva och imitera beteenden som auktoriteter uppvisar – papegojabeteende. I allt som människan är inblandat i, har åsikter om och tänker kring, finns det trender och så även i detta. Men en sak står klart att förebilder formar barn. Det finns förebilder, idoler, modeller, guider och för all del husgudar i alla sina former och skepnader. Det finns idoler på distans och hjältar i vardagen. 



Aktivering genom innerlig kompass

Alla bidrar på något sätt till att forma bilden av vem vi är, både i våra egna och i andras ögon. Ibland får jag höra att jag är en förebild för andra med liknande historia som min. Det kastas ut så där i förbifarten och är förmodligen ämnat som positiv kritik. Själv blir jag nervös av yttrandet. Att mitt sätt att leva och verka skulle vara inspirerande och efterlevnadsvärt känns både ansvarstyngt och hedrande. Att vara förebild förpliktigar och får mig att tänka på vad jag gör och säger. Sedan kan man inte styra hur budskapet uppfattas eller vad det inspirerar till.

 

 

En elev kom fram till mig dagen före sin studentexamen och tackade för vår tid tillsammans. Han sa till mig, vilket var mycket smickrande, att jag var hans förebild och att han ville bli som jag och som han sa, hjälpa unga människor som kommit snett att hitta rätt. Jag frågade vad han skulle ägna sig åt. ”Jag har kommit in på militärakademin i Irak”. Jag gick därifrån och oroligt undrade vilka signaler jag sände ut?